Stora bokstäver eftersom det är ett stort område. Nu har jag iofs inte så mycket att säga om det just nu, mer än att det är saker som är tänkta att hjälpa men mer än ofta roar sig med att stjälpa.

Kommer hem efter jobbet, kliver innanför dörren, och det första som händer är "Hur lär man Tyson att låta som en gris?". Förvirrad, lite lagom måttligt sådär. Lillebrors flickvän roar sig med att lära min hund att grymta. Det gick riktigt bra till slut, både hon och jag satt och skrattade åt min gris medan han tuggade ett halvår på sega godisar.

Är trött i största allmänhet idag, var så trött igår att jag fastnade. Min tänkte tidiga kväll blev en sen kväll, som blev ännu senare av ett gäng ungdomar i rummet bredvid. Imorse bidrog de till kaoset med skällande hund så fort någon gick upp för att gå på toa, och lillebrors infernaliska alarm på telefonen - han skulle börja jobba klockan 8. Vakna 20 ¨gånger på en timme, med korta intervaller mellan omgångarna, orsakar spännande av allehanda huvudanslutna muskler som resulterar i en härlig migrän och en total känsla av utmattning när väl min väckarklocka ringde. Kan tillägga att jag var så trött och förvirrad när den gjorde det att jag inte ens förstod vad det var som lät först. Jag har haft den alarmsignalen i flera månader nu, och länge innan dess också. Härligt att gå upp och åka till jobbet då, men mysigt att det var med "min" unge iallafall och inte äldreomsorgen.

Åter till Shrek Forever After.

Idag har spenderats på följande sätt:

1. Långprommis i skogen med grannarna och deras hund

2. Hundmässan med mamma...

3. ...och därefter IKEA med densamma

4. Spännande film med föräldrarna i soffan

1.

Lunkentuss och Selma (som Rhodesian Ridgeback-tiken heter) skulle gå på promenad tillsammans idag. Det första som händer på gatan är att de flyger på varandra. Normalt gör båda lekinviter när de träffas. Fram med godis och gå en bit, innan det hände igen. Misstänkte att det var eftersom hon hade koppel, tidigare har de träffats i skogen lösa eller när lilla fröken hoppat över grinden till Tysse som gått förbi på gatan.

Iallafall, lite morr och mutter under gatupromenaden till skogen, sen beslutade vi att släppa Selma först med Tysse i koppel så det skulle gå att separera dem omifallatt. Turbofröken drog igång i busmode så fort kopplet försvann, av åkte Tysses koppel och sen sprang de i över en timme kors och tvärs medan vi gick i sakta mak. Underbart att se, och ett toppenexempel på varför hundar inte ska hälsa i koppel.

Jag blir så glad när Tysse får leka, speciellt med jämnstora så han kan leka mer på sitt sätt, eftersom de flesta i området är rädda för honom eller osams med honom. Vi har en "djungeltelegraf" som spred ryktet om Tysse när han var monsterhund i början, de har inte hängt med på att han är ganska ok nu - med visst förbehåll - så ingen vill chansa, även om jag tror att det skulle gå. Men nu har han iallafall två kompisar, en i området och en Dansk-Svensk Gårdshund som jag kidnappar ibland.

2.

Varför ställer människor ut hundar som mår jättedåligt av det? Var på hundmässan idag och såg flera hundar som var så stressade eller låsta att de inte visste var de skulle ta vägen. De var stressade, rädda, skällde, gnällde, flåsade eller var helt stela på alla sätt och vis. Där kändes det som att ägarna höll på med hund som en prestigesak, en tävling. Sen var det de som det lös om, som verkade tycka att det var superkul med all uppståndelsen, de var pigga och alerta, helt andra hundar. Intressant att se skillnaden.

Samma sak i rasbåsen, vissa var kolugna, andra stressade. Blodhunden som hade sträckt ut sig i hela båset var klart bäst. Mamma funderade på att hundnappa en Bichon Frisé, de hade så många så den hade knappast saknats. De såg ut som vita bollar, så det första jag hade gjort vore att klippa ner pälsen - rejält! Och plocka bort rosetterna...

Något som jag hade väldigt kul åt var människorna som hade sina hundar med sig på mässan och antingen bar omkring på dem, eller - det roligaste jag sett på hela dagen - körde runt med dem i en barnvagn med nät för. För att inte tala om alla - ska vi kalla dem intressanta? - halsband och kläder för småhundar. Hittade roliga julkit till Tysse, med bjällror, hatt och skägg. Mamma bedrev lite hot, så det blev ingen julkostym. Kan fixa egen 8) Eller nöja mig med röd rosett runt halsen, vansinnigt gulligt.

Något som förvånade mig rejält var hur nonchalanta en del människor var; om hunden kissar inne är det väl självklart att ägaren ser till att det tvättas? Men tydligen inte, enligt vissa. Dessutom förstod jag mig inte på dem som tog med sig hunden dit och sen lämnade den i bilen. Hörde en hund sitta och yla när vi skulle åka vidare.

Terrade Hundens Hus-montern efter att ha letat runt i ett halvt århundrade. Den skulle vara vid AG:17, vi hittade A:17 och i ren frustration petade jag på en dam med en HH-kasse och undrade var hon hittat dem. På andra sidan väggen precis, visade det sig. Bidde en kaffetermosmugg med Lilja på, en extraklicker, tasshanduk och en tricksbok med en hel del roliga saker Tyssepyssen ska få lära sig. Ska checka av dem en efter en allteftersom de fastnar. Och på tal om odågan ligger han i korgen bredvid mig och skapade precis ett gasmoln. Hans rumpa borde klassas som vapen inom biologisk krigsföring!

Köpte också knästöd från Back on Track till mig, medicingrunk till Tysse som ska hjälpa mot hans tå-artros, och en hundväst till mig med bra fickor och plats i ryggen för dummies osv. Hittade också en kul hörna med 10 par strumpor för 100:-, så det blev fem till mig och fem till pappa. Han behöver alltid strumpor eftersom lillebror snor hans.

3.

IKEA hade kanelbullar överallt, och det doftade mums! Åt ingen, mina knän bestämde sig för att vi är 80 år igen, så jag ville bara igenom så snabbt som möjligt. Mamma köpte jättefina tallrikar för att byta ut de vi har som hängt med sen stenåldern och spricker vid de mest konstiga tillfällen. Jag hittade - icke förvånande - en svart te/kaffe-kopp utan handtag, tänk svart latteglas. Som hittat för 9:-.

Dessutom - ännu mer förvånande - en mörkblå anteckningsbok med träd/grenar på framsidan och blanka blad inuti. Superfin! Jag var duktig och lyckades avhålla mig från att köpa ett gosedjur, en ful ovana jag har. I kassan skulle en kvinna med noll svenska och väldigt dålig engelska försöka fråga om hon kunde gå före, hon skulle bara köpa en blomma. Först förklarade mamma på svenska att det finns snabbkassor, sen tog jag en tur på engelska, innan jag såg att hon höll i kontanter och kom på att snabbkassorna bara tar kort. Vi släppte förbi henne.

Det roliga med dagens IKEA-tur var att vi skulle åka dit för att titta på nytt golv till rummen som görs om och ska göras om. Vi kom hem med allt annat, eftersom de inte säljer golv längre. Tragiskt. Inga kuddar till sängen hittade jag heller, inte för att jag letade så noga. Finns på närmare håll också.

4.

Dante's Peak är en katastroffilm om ett vulkanutbrott som gick på TV ikväll. Ungdomarna - lillebror med tös och kompisar - satt/sitter bänkade i gästrummet/TV-rummet och tittade på sitt, päronen och jag slog oss ner i vardagsrummet och jag hade kontrollkontrollen - säg det snabbt fem gånger i rad! Alla i vår familj lever sig in i film, mamma satt och gjorde grimaser, tyckte det var obehagligt och klagade över pulsökning.

Pappa satt knäpptyst på helspänn och jag kom med smarta kommentarer i stil med "Hur kommer det sig att metallen fräts sönder jättefort, men kläderna klarar sig utan problem?". Detta efter en scen där en farmor hoppar i en sjö där vattnet blivit till syra för att dra iland en aluminiumbåt där hennes barnbarn, mamman och hjälten sitter. Det frätte hål i botten på båten men hennes jeans och skjorta levde loppan.

I reklampauserna varvade vi med en dokumentär om de obehagligaste hajattackerna genom tiderna och Pearl Harbour. Nejdå, jag har inte förkärlek för att se lite mer... dramatiska saker.

Två mil inlägg senare är det dags att sova. Blir kul, med ungdomarna i rummet intill med surroundljud osv. Jaja, kunde jag sova igenom Rammstein på högsta volym på ett par stenhårda stolar borde jag fixa bakgrundsljud från en film i min egen säng. Som för övrigt fortfarande är jättefin. Ska bara återerövra den från kattastrofen först.

Hälsade på en Newfoundland-tik vid namn Bella igår natt. Hon var ute på prommis med sin matte när jag gick från en kund, och ville fram och hälsa. Det fick hon, efter att jag frågat matte, men bara efter att hon satt sig. "Lilla" Bella hade nosgrimma som såg ut att vara för liten och sitta fel, ögonen rann och hon var lite för knubbig, men uj vad glad och söt man kan vara ändå. Matte förklarade att hon hade svaga armar, och att det var därför Bella hade grimma.

Min fundering blir då följande - varför skaffar man en nuffe som inte går att hålla normalt? 3åriga Bella var dessutom inte van att vara ute, hon tyckte att det var kallt med 3 minus. Med den pälsen tvivlar jag på att hon frös, hon lutade sig nämligen mot mitt ben en sväng och då blev det väldigt varmt och mysigt där.

Ägnade resten av kvällen åt att tänka på den mentala kondomen som Martina lärde oss om i början av utbildningen. Den är väldigt bra att ha.

Jag antar och mer eller mindre hoppas att hon tagit över hunden efter någon som inte kan ha den längre, och att tillståndet med kvinnans armar förbättras, annars kommer nog inte nuffen må så bra, matten ryckte väldigt mycket i grimman. Kan ni säga nackskador, hej hej?

Igår lärde Ella mig ett bra knep med HDMI - jag studsade runt av lycka efteråt eftersom jag nu vet hur jag ska göra. Zappa skärmar var Fn+F5 och ja, jag har skrivit ner det... ljudfelet var troligen en halvlös kabel. Inga kommentarer.

Idag blir det till att åka på möte och eventuellt kidnappa Tage så Tysse får leka lite. Han ska på promenad med en Rhodesian Ridgeback-tik imorn, de brukar busa när de väl umgås, då det borde bli bra. Två år, väldigt mycket energi och bus, fruktansvärt söt.

Gårdagens bildagboksfundering blev följande:

Cats are cats, and dogs will be dogs. Just because they don't always get along, doesn't mean they always hate eachother either.

Det var en gång en tonårig tjej som mådde mindre bra. Ska jag vara helt ärlig mådde hon skit. Det hände mer än en gång att hon funderade på att avsluta sin existens. När hon mådde som värst brukade hon lägga kniven mot handlederna och ersätta den psykiska smärtan med en fysisk, för att dämpa den om än så bara ett litet tag. Men hon vågade aldrig lägga till det där extra trycket som skulle leda till evig vila.

Så höll det på länge. Utåt var hon glad och självsäker, folk kommenterade ofta hur hon kunde vara så stark och trygg i sig själv. Om de bara visste. Hur hon egentligen mådde, hur svag hon var. Men om det var en sak hon var bra på, så var det att agera, att spela en roll som egentligen inte var hennes.

Åren passerade och hon kämpade på. Det fanns små ljusglimtar här och var, men inte var de många, och hon fann mindre och mindre nöje i allt hon gjorde. Hon sjönk djupare ner i ett mörkt träsk, och eftersom ingen visste att hon höll på att drunkna kunde ingen rädda henne.

Tillvaron kunde beskrivas som att stå i ett rum fullt med människor, skrika så högt det bara gick, men ingen såg och ingen hörde. Att känna sig ensam, trots att man är omgiven av människor. Men så dök det upp ett ljus i mörkret. Det började pratas om att skaffa en hund i familjen. Efter många turer fram och tillbaka, efter att ha fått hopp och tappat det igen, och bestämt sig för att nu fick det vara nog en gång för alla, träffade hon någon som förändrade hennes liv.

Tassarna var för stora, benen för långa, öronen fladdriga och mitt på huvudet fanns en knöl. Han såg ut lite som en älg, och det där med att lyssna på kommandon, det existerade inte i hans värld. Men i hans ögon såg hon ett liv. Det beslutades att han skulle komma på prov, och om allt kändes bra skulle han stanna. Hon hade redan bestämt sig för att det inte var något kanske över det hela, ingen oklart - han skulle stanna. De behövde varandra.

Han var ett helvete i början, noll lydighet, gjorde utfall mot allt och alla, drog i kopplet så att alla gick runt med värkande axlar. Det var en kamp, men det var hennes kamp. Hon hade fått ett mål att nå, en anledning att kämpa, någon som behövde henne och trodde på henne. Någon som fanns där utan krav när hon behövde det. Någon som drog upp henne ur träsket, och som ser till att hon inte faller tillbaka.

Tysse är allt för mig. Utan honom skulle jag inte sitta här idag, det vet jag. Omvärlden har fortfarande inte förstått hur dåligt jag mådde, vill inte förstå, men Tysse vet, Tysse förstår, och när jag ser på honom ser jag en anledning att leva. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över att ha honom i mitt liv. Han finns alltid där för mig, och därför vill jag finnas där för honom. Han får mig att skratta flera gånger per dag än vad jag gjorde på en vecka under de mörka månaderna.

Det finns stunder när jag kan känna att jag är på väg att halka tillbaka ner i träsket, men så ser jag hans entusiastiskt viftande svans eller hängande tunga, hans mjuka öron eller glada ögon och känner hur foten som slant ner kommer upp igen. Tysses tro på mig och hans tillit till mig ger mig styrkan att våga känna mig svag ibland, för jag vet att jag är stark längst in, hans styrka är min styrka. Jag vet att så länge mina fötter vandrar samma stig som hans tassar kommer det alltid finnas fast mark under mig, och det är därför jag vågar leva.