Jag fick en aha-upplevelse igår på väg ut för kvällspromenaden med Tysse, och tänkte vidare på den under resten av kvällen. Det finns en sorts hund (och det är jag inte den första att konstatera) som inte får vara hund dygnet runt. Anders Hallgren skriver i boken "Problemhund och hundproblem" följande:

Vad kräver vi av en hund?

[...]

Den ska vara tyst och inte synas - men den ska skälla och vakta om någon kommer.

Den ska vara snäll mot människor men morra åt misshagliga personer.

Den ska vara snäll mot barn - men barn behöver inte alltid vara snälla mot den.

Den ska släppa in jultomtar och sotare - men mota bort tjuvar.

Den ska vara lugn och inte bråka - men den ska vara pigg och lekfull.

Den ska ha "krut" i sig och vara framåt - men ändå kunna gå kopplad i snigelfart med sin ägare.

Den ska förstå vad man säger - ofta utan att man först lärt den förstå.

Den ska lyda omedelbart - men ändå vara självständig och personlig.

[...]

Jag har kommit på ett namn för det här "symptomet"; garderobshund. Det är en hund som inte får synas eller höras på eget initiativ, bara när matte eller husse vill. En hund som ska kunna stoppas undan mellan varven när den inte är önskad. Den här tanken fick mig att inse en sak, nämligen att ha en hund är inte bara att skaffa ett djur som sen ska tas om hand om. Det är att ingå i en relation som gäller tills döden (eller någon annan oförutsägbar händelse) skiljer en åt.

Vi ställer krav på våra hundar - de ska finnas där för oss och göra som vi vill. Men för att få en relation att fungera behöver båda parterna ta och ge, det behöver finnas balans, annars är det inte en relation utan en diktatur. Det säger sig självt att det är vettigare att ha en kompis att ha roligt och mysa med, än en slav som deprimerat bara väntar på nästa skällsord. Jag vet vilka krav jag ställer på en mänsklig partner i en kärleksrelation, och det som är viktigast är att få vara mig själv. Så varför får då inte våra hundar vara det? Vi kräver att de ska ta oss för vad vi är, leva med oss och våra humörsvängningar varje dag - så varför får de inte samma bemötande tillbaka?

Jag och Tysse lever inte i en militärisk relation och han är ingen garderobshund för mig, men jag insåg att jag ändå var skyldig honom en ursäkt - han har stått ut med mig när jag mått dåligt och inte orkat ge honom allt han behöver, han har tyst funnits där varje sekund jag behövt honom, så varför har jag inte gett honom mer värde i livet när jag mått bra, gett honom allt jag kan och inte bara tillräckligt för att han ska må bra, utan verkligen MÅ BRA? Jag kan ärligt säga att jag skämdes när jag kom på det, och han fick en lång tårfylld ursäkt. Jag vet att han inte förstår orden, men det kändes ändå som att han förstod innebörden. Det är aldrig för sent att börja om på nytt.

I dagens samhälle lever alla med en stress - vi måste får tiden att räcka till, både åt oss själva, men även alla runomkring. Ofta glöms hunden bort i villervallan; vi glömmer att hunden är vår allra viktigaste sambo. Eftersom hunden själv inte kan yttra sin vilja är det desto viktigare att vi som ansvarar för hunden ser till att den inte saknar något.

Det är ett enormt ansvar att dela sitt liv med en hund, det är vårat val och inte deras, hunden är ingen leksak vi kan lämna tillbaka eller kasta när vi tröttnat. Vi tar på oss rollen av flockledare och förälder när vi välkomnar en hund till vårt hem, i många fall tror jag att om hunden var ett barn skulle socialen ha varit inblandad i många hem, men de har inte den lyxen, så därför är det upp till oss att ta hand om dem.

Tillsammans med Tysse börjar jag om idag, med ny inställning och ny syn på saker och ting. Jag tänker inte längre säga att jag är singel om någon frågar om min civilstatus, för det är jag inte. Jag är sambo med min hund - hundbo!

Fan att det aldrig ska sluta.Jag mår dåligt, så mår jag bra och tror att det ska hålla sig så, men vips mår jag dåligt igen. Det är som en jävla berg-och-dal-bana, men vagnen är mitt psyke som åker upp och ner upp och ner, runt och fram och tillbaka. Är så less på det.Löjligaste utlösaren triggar igång det, jag blir så trött på allt som leder till det, på att jag aldrig kan tillåta mig själv att må bra, punkt. Bara ett tag åt gången, sen en lång kamp, en kort stund, och kamp igen. Trött trött trött...Mitt huvud är fullt med dubbeltankar, jag vill vill inte, kan kan inte, gaaaaaaaaaaaaaaah. När jag inte ens kan vara sams med mig själv, hur ska jag kunna komma överrens med omvärlden och vara nöjd med den?Ensam, alltid ensam. Återigen är det Tysse som är ljusglimten i mörkret, men jag är så trött på att ens behöva leta efter den, JAG VILL MÅ BRA INUTI OCH STANNA SÅ! Varför får jag inte?Ensam i tankarna, ensam i hjärtat, ensam i ett rum fullt med människor. Vill inte se, vill inte höra, inte egentligen. Vill inte ha 100%; det blir för mycket, vill bara ha de procenten som passar in i deras liv, sätter skygglappar på sig själva för att slippa se det andra. Ingen vill ha 100%, ingen får 100%. Jag är så mycket mer än någon vet... varför vet ingen? Varför vill ingen veta? Enkelt, mänskliga faktorn skyddar individen - ta på sig lagom mycket av någon annans problem men inte hela lasset, och det ska ingen behöva göra heller för det ska inte behöva vara något problem så varför är det det??!Galen, blir galen. Vill bara skrika, gråta, skratta, sucka åt det hela. Rörigt, så väldigt rörigt. Var går gränsen för när någon blir ett psykfall? Vet ej, bryr mig inte. Trött, så trött i huvudet, vill bara stänga av och sova, somna i ett par vänliga varma armar som hör till någon som vill ha 100%. Vet att den finns, har bara inte hittat den än. Men jag skulle ge så jävla mycket för vänligt sällskap just nu, varma armar och lugnande röst, att bara få bryta ihop i trygghet och sen kunna må bra igen. Men kan inte, för ingen finns. Jag har vänner som bryr sig, det vet jag, men inte 100% och inte på det sättet som jag behöver. Kan inte säga hur, det är inte ord, det är en känsla. Men den är borta nu. Borta borta borta och jag är själv. Alltid själv.Jag förstör för mig själv, det är jag bra på. Ser något trevligt, något nytt, testar och petar på det, petar för mycket för att testa vad det tål och så går det sönder, eller spricker i sömmarna och är inte perfekt längre, är inte som jag ville att det skulle hålla sig. Varför? Mitt undermedvetna är min värsta fiende verkar det som, jag bestämmer mig för någon och hon som bor i skuggorna tassar fram och skriver om i manus. Hon har en egen agenda.Ett sätt som jag märker att det går utför igen är att Rasmus kommer tillbaka. Hon är inte jag, men hon finns i mig när jag behöver. Hon ger mig styrka och påminner mig om vad jag ska göra. Behövs det ger hon mig en mental spark för att skärpa mig. Rasmus är inte bunden till mig, jag vet att hon rör sig till andra men inte vilka. Det spelar ingen roll. Jag har henne att tacka för mycket, hon är oftast den som stoppar mig från att göra något dumt genom att påpeka det svaga och fega i det, hon får mig att trotsigt höja på huvudet igen och hitta andra sätt att ge igen på när jag känner att det behövs. Jag skulle kunna beskriva hur hon ser ut men jag ser ingen mening med det. Hon liknar inte mig alls, men vi har vissa gemensamma drag. Båda gillar kaffe, hennes favorit är Cappucino.Sovdags.

När jag startade datorn hade jag en klar tanke om vad jag skulle skriva om. Nu har den försvunnit totalt.

Jag fryser, har tråkigt och ska egentligen sova, men det går mindre bra. Tankarna snurrar i huvudet och inget verkar vettigt. Kommer på mig själv med att stirra på en dejtingsidas annonsbilder som svischar förbi. Totalt ointressant.

Likaså att det går magsjuka på jobbet som gör att vi ska sprita allt och alla ännu mer än vanligt, vilket i sin tur leder till att naglarna far åt skogen - de är nu ca 1 mm långa, flisar sig bara jag tittar på dem och är allmänt ömma. Hurra. Jag tror att jag hellre skulle ta ett varv med magsjukan, men den åker jag aldrig på. Jag kan säga så tio gånger utan att ta i trä och slå vad om att jag ändå slipper den.

Hade en mysig kväll med en nyfunnen vän (och jag menar vän, inget mer) häromkvällen. Klockan jättesent på natten orkar man inte fixa en bäddsoffa, men på morgonen konstaterade vi att en 90-säng nog är lite liten att sova två i. Jag insåg också att det var första gången jag sov med någon annan än katten i sängen. Exet och jag sov i gästsoffan eftersom den är större när den fälls ut än vad min säng är. Kändes halvskumt måste jag faktiskt erkänna, men hela den historien och alla de detaljerna som har att göra med varför behåller jag för mig själv. Det är historia sen länge nu, och jag trodde att det var död sådan, men tydligen finns det lite liv i minnets spöke.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till saker. Jag vet var jag har mitt fokus och än så länge går det bra, men jag har fått veta saker som ändrar min uppfattning om en person och nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Ormar må vara hur vackra de vill, men tungan är alltid kluven. Tycker bara att det är tråkigt att jag inte ska kunna vara mig själv och dela mina tankar och åsikter utan att det resulterar i något negativt.

Hur jävla svårt ska det vara att acceptera en person 100% som den är? Jag gör det varje dag med min omgivning, varför kan den inte visa mig samma respekt tillbaka?

Att säga något som representerar mig i en situation där jag trodde att jag var accepterad, för att sen få tillbaka något som är allt annat än acceptans, snarare en kniv i ryggen än en öppen famn? Det är den värsta sortens hyckleri tycker jag. Om någon har ett problem med mig som person, eller någon av mina åsikter eller värderingar, synpunkter eller tankar föredrar jag om den helt enkelt säger det till mig direkt, istället för att låtsas förstå och acceptera för att senare gå och mer eller mindre använda det för att smutskasta mig.

Men å andra sidan, varför ska jag bry mig? Det är den personens förlust att trångsyntheten ledde till att mitt förtroende tappades. Jag ger av mig själv vad andra ger mig, något annat anser jag inte vara respekt. Nu vet jag iallafall var gränsen går och kan hålla mig till den. Jag tycker bara att det är tråkigt att veta att där jag trodde att jag fann en vän, var ingenting av värde.

Fan också.

Helgen har varit kaos. Det är aldrig lätt att bryta upp med någon, speciellt inte när den andra personen inte förstår varför. Ena stunden som vanligt med mys och humor, nästa drama och tårar. Tänker inte gå in på det mer än så, dels för mitt eget psykes skull, dels för exet. Ingen förtjänar att bli blottad på det sättet mot sin vilja. Vi är fortfarande vänner.

Att komma tillbaka till Sverige efter 4 dagar i Skottland var en chock, det bjöds på minusgrader! Där var det betydligt varmare, när jag klev ut från flygplatsen värmde solen rejält, nästan som på våren. Isgata hemma, och på tal om isgata hade det varit bättre att ha skridskor än skor på långpromenaden med Tysse idag. Bambi på hal is för båda. Jag har nog inte varit så akrobatisk sen jag slutade på gymnastiken.

Kapade en centimeter på håret idag, imorn blir det uppgradering med färg - har saknat min svarta man. Ska dessutom på kurs med lunkentuss, vi ska vara praktikekipage till elever på instruktörsutbildningen. Blir kul att vara i andra änden. Åka buss och tunnelbana hör väl inte till Tysses favoritsysselsättningar, men han går snällt med på det och har t.o.m färre problem med t-banan än jag har, han lägger sig snällt i mitten och leker rondell, jag står i ett hörn och blänger på alla andra.

Toodels

När jag var liten hade jag en väldigt enkel framtidsplan. Jag skulle gå ut gymnasiet, veta vad jag ville bli när det var dags och plugga vidare till det, träffa en kille och bli störtkär. När jag var 22 skulle vi vara gifta eller sambos, jag skulle göra något jag trivdes med och tjäna bra på det, och jag skulle bli mamma. Enkelt.

Som 22åring idag ser verkligheten annorlunda ut;

Jag vet fortfarande inte säkert vad jag vill bli "när jag blir stor", även om jag pluggar hund och tycker det är vansinnigt roligt och intressant. Jobbar inom omsorgen och överlever, det är iallafall en inkomst. Älskar ledsagardelen.

Har inga barn men vill fortfarande ha en dotter, Ronja, efter Ronja Rövardotter. Har en hund som jag älskar över allt annat.

Är mitt uppe i att avsluta ett nästan två-årigt förhållande med en pojkvän som älskar mig men inte vill låta mig gå, fastän jag mår dåligt av att stanna. Vi var förlovade majoriteten av tiden. Men ett förhållande består av två människor som ska älska och stötta varandra, och utvecklas tillsammans. Det går inte ut på att en person ska tvinga sig att stanna när det finns noll utrymme för att växa som ett par, och allt handlar om hans framtid. Jag vill ha en relation där vi växer tillsammans, skapar ett liv tillsammans, inte en tillvaro där jag anpassar mig till någon annans förutbestämda plan och bara lever för att stötta den.

Vad håller jag på med? Svaret är att jag väljer mig och min framtid över honom och hans luftslott. Jag vet vad jag gör och jag vet att det är rätt, även om det är jobbigt. Det finns ett trygghetsnätverk och jag har stöd från flera håll, men det betyder inte att det blir lättare, eller minskar klumpen i magen. Speciellt när jag vet vad jag gör mot honom, efter att ha varit i andra änden tidigare.

Det gör bara att min framtid ser ljusare ut, på andra sidan molnen. Jag tar kontroll över mitt eget livståg.

Det var en gång en tonårig tjej som mådde mindre bra. Ska jag vara helt ärlig mådde hon skit. Det hände mer än en gång att hon funderade på att avsluta sin existens. När hon mådde som värst brukade hon lägga kniven mot handlederna och ersätta den psykiska smärtan med en fysisk, för att dämpa den om än så bara ett litet tag. Men hon vågade aldrig lägga till det där extra trycket som skulle leda till evig vila.

Så höll det på länge. Utåt var hon glad och självsäker, folk kommenterade ofta hur hon kunde vara så stark och trygg i sig själv. Om de bara visste. Hur hon egentligen mådde, hur svag hon var. Men om det var en sak hon var bra på, så var det att agera, att spela en roll som egentligen inte var hennes.

Åren passerade och hon kämpade på. Det fanns små ljusglimtar här och var, men inte var de många, och hon fann mindre och mindre nöje i allt hon gjorde. Hon sjönk djupare ner i ett mörkt träsk, och eftersom ingen visste att hon höll på att drunkna kunde ingen rädda henne.

Tillvaron kunde beskrivas som att stå i ett rum fullt med människor, skrika så högt det bara gick, men ingen såg och ingen hörde. Att känna sig ensam, trots att man är omgiven av människor. Men så dök det upp ett ljus i mörkret. Det började pratas om att skaffa en hund i familjen. Efter många turer fram och tillbaka, efter att ha fått hopp och tappat det igen, och bestämt sig för att nu fick det vara nog en gång för alla, träffade hon någon som förändrade hennes liv.

Tassarna var för stora, benen för långa, öronen fladdriga och mitt på huvudet fanns en knöl. Han såg ut lite som en älg, och det där med att lyssna på kommandon, det existerade inte i hans värld. Men i hans ögon såg hon ett liv. Det beslutades att han skulle komma på prov, och om allt kändes bra skulle han stanna. Hon hade redan bestämt sig för att det inte var något kanske över det hela, ingen oklart - han skulle stanna. De behövde varandra.

Han var ett helvete i början, noll lydighet, gjorde utfall mot allt och alla, drog i kopplet så att alla gick runt med värkande axlar. Det var en kamp, men det var hennes kamp. Hon hade fått ett mål att nå, en anledning att kämpa, någon som behövde henne och trodde på henne. Någon som fanns där utan krav när hon behövde det. Någon som drog upp henne ur träsket, och som ser till att hon inte faller tillbaka.

Tysse är allt för mig. Utan honom skulle jag inte sitta här idag, det vet jag. Omvärlden har fortfarande inte förstått hur dåligt jag mådde, vill inte förstå, men Tysse vet, Tysse förstår, och när jag ser på honom ser jag en anledning att leva. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över att ha honom i mitt liv. Han finns alltid där för mig, och därför vill jag finnas där för honom. Han får mig att skratta flera gånger per dag än vad jag gjorde på en vecka under de mörka månaderna.

Det finns stunder när jag kan känna att jag är på väg att halka tillbaka ner i träsket, men så ser jag hans entusiastiskt viftande svans eller hängande tunga, hans mjuka öron eller glada ögon och känner hur foten som slant ner kommer upp igen. Tysses tro på mig och hans tillit till mig ger mig styrkan att våga känna mig svag ibland, för jag vet att jag är stark längst in, hans styrka är min styrka. Jag vet att så länge mina fötter vandrar samma stig som hans tassar kommer det alltid finnas fast mark under mig, och det är därför jag vågar leva.