Lite lagom trött i hjärnan, dags för lunch snart, men tänkte skriva lite innan - lika bra, annars glöms det bort.

I veckorna som varit har jag varit på två toppenföreläsningar om inlärning, vilket har resulterat i en mängd nya tankar, inspiration och saker och sätt att träna. Bl.a att det inte är så lätt att få en hund att FÖRSTÅ att den ska springa runt en hink och komma tillbaka, att se när den förstår och inte bara gör för att den blir tillsagd. Sen har jag åtagit mig ett eget uppdrag, att klura ut ett sätt att göra om en testmetod som går ut på att kampa med hunden till något som går att göra även med t.ex ömma handleder.

Min största insikt har handlat om att bli ödmjukare inför mig själv, att det inte alltid är så lätt som jag tror att det ska vara, och att jag måste bromsa mig själv för att verkligen se till att Tysse är med på noterna, att jag är lika schysst mot honom som jag vill vara. Att hundträning inte handlar om hur mycket du kan få din hund att göra, utan om hur mycket du kan få dig själv att bli bra på att lära ut. Det handlar om att själv vara en bra pedagog för hunden, och där sätter jag som utmaning för mig själv att jag ska bli klart bättre på det, för det går aldrig att säga "nu är jag bra på det här", det finns alltid utrymme för mer kunskap!

Under en promenad ute i snöregnet (ser ut som snö, känns blött, låter som regn..) mötte jag en annan hundägare i området, något som inte sker sådär jätteofta. Vet inte om de går på andra tider eller om jag bara har tur. Hursomhaver var jag på väg hem, han gick åt andra hållet. En stund efter hemkomst ser jag honom genom fönstret och konstaterar att hans promenad bestod i att gå ett varv runt kvarteret. Hus på båda sidor vägen, nog för att vi har gräs framför, men tanken är väl ändå inte att hunden ska göra ifrån sig på någon annans tomt? Och om inte, då är det bara asfalt kvar som alternativ?

Det finns fler av den typen inom området och jag funderar hur det egentligen kommer sig att de tycker att det är ok att kalla det en promenad - det tar inte ens 5 min att gå till bättre lämpade marker med gräs och träd, skog eller gångbana valfritt, där hunden kan göra det den ska. Kan inte annat än skaka på huvudet. Men å andra sidan har vi den underbara typen som alltid går med sina/fruns tre hundar lösa hejvilt, vilket innebär att de ett flertal gånger varit nära att bli påkörda eftersom det är si och så med lydnaden, samt springer in på folks tomter (!) och gör ifrån sig. Det har även hänt när den boende stått ute, och karln bara går vidare!

Tror det var förra vintern som Tysse bråkade med en av hundarna när vi var ute och skottade. Jag sköter mitt och ser till att han håller sig med mig på tomten, då är det väl upp till den som går utanför att hålla sin hund på gatan. Nejdå, in på tomten kom den lilla jäveln (rent ut sagt) farande och det blev som det blev, och sen blängde hussen surt på mig. Usch för såna människor.

Nästa typ av hundägare vi lever med är klubben för inbördes beundran. De är ett gäng som brukar promenera och träna ihop (men tro inte att någon annan får vara med, nejdå) och har attityden att de är störst, bäst och vackrast ungefär. Tack och lov går vi oftast olika tider samt i olika områden, så vi stöter sällan på varandra, men när det väl sker är det Tysse som uppför sig, trots att det är han som har dåligt rykte. Men vi har jobbat han och jag, till skillnad från tanten med en galen irlänsk setter som har mordlust på alla svarta hundar och noll lydnad lös annat än på träningsplan. Och den hunden släpps vind för våg med en matte som står i andra änden skogen och vrålar "hit" medan hunden står och vrålskäller åt Tysse (som sitter med fokus på mig och pipbollen) med fradgan flygande. Suck.

Tredje versionen är den som vet allt, glad och trevlig men totalt oemottaglig för omvärlden, allt ska ske på egna regler och inom "klubben", promenera med mig och Tysse skulle det aldrig drömmas om.

Nisse nummer fyra har koll på sina flattar, så när vi väl möts är det aldrig några problem.

Typ fem ser alltid skräckslagen ut när de går med sin saluki, kommer hundmöte går de 7 mils omvägar, iallafall kring oss. Kan också bero på att det är Tysses ärkefiende, som vi nu iofs kan möta i koppel om vi sett varandra i tid.

Det finns fler, men det är de mest extrema i området. Totalt är det säkert 20+ hundar på tre gator, så egentligen är det väldigt skumt att vi sällan har mer än ett hundmöte i veckan, Tysse och jag.

Det är lite tröttsamt, inser jag nu, att ha en hund som fungerar jättebra i olika hundsituationer ena stunden, för att vara totalt ur balans och aggressiv i nästa - jag vet aldrig vad jag får och kan inte riktigt slappna av. Jag vill kunna gå en promenad och kunna lita på att han inte får spunk om det dyker upp en annan hund, men det är svårt. Träna hundmöten kan jag inte heller av två enkla anledningar;

1. Ingen vill ställa upp inom lämpligt avstånd,

2. Han fattar att det är träning och går som en klocka. Kursmode kallar jag det för.

Trasselsudd och gubbstrutt som han är, men jag älskar honom ändå!

Jag fick en aha-upplevelse igår på väg ut för kvällspromenaden med Tysse, och tänkte vidare på den under resten av kvällen. Det finns en sorts hund (och det är jag inte den första att konstatera) som inte får vara hund dygnet runt. Anders Hallgren skriver i boken "Problemhund och hundproblem" följande:

Vad kräver vi av en hund?

[...]

Den ska vara tyst och inte synas - men den ska skälla och vakta om någon kommer.

Den ska vara snäll mot människor men morra åt misshagliga personer.

Den ska vara snäll mot barn - men barn behöver inte alltid vara snälla mot den.

Den ska släppa in jultomtar och sotare - men mota bort tjuvar.

Den ska vara lugn och inte bråka - men den ska vara pigg och lekfull.

Den ska ha "krut" i sig och vara framåt - men ändå kunna gå kopplad i snigelfart med sin ägare.

Den ska förstå vad man säger - ofta utan att man först lärt den förstå.

Den ska lyda omedelbart - men ändå vara självständig och personlig.

[...]

Jag har kommit på ett namn för det här "symptomet"; garderobshund. Det är en hund som inte får synas eller höras på eget initiativ, bara när matte eller husse vill. En hund som ska kunna stoppas undan mellan varven när den inte är önskad. Den här tanken fick mig att inse en sak, nämligen att ha en hund är inte bara att skaffa ett djur som sen ska tas om hand om. Det är att ingå i en relation som gäller tills döden (eller någon annan oförutsägbar händelse) skiljer en åt.

Vi ställer krav på våra hundar - de ska finnas där för oss och göra som vi vill. Men för att få en relation att fungera behöver båda parterna ta och ge, det behöver finnas balans, annars är det inte en relation utan en diktatur. Det säger sig självt att det är vettigare att ha en kompis att ha roligt och mysa med, än en slav som deprimerat bara väntar på nästa skällsord. Jag vet vilka krav jag ställer på en mänsklig partner i en kärleksrelation, och det som är viktigast är att få vara mig själv. Så varför får då inte våra hundar vara det? Vi kräver att de ska ta oss för vad vi är, leva med oss och våra humörsvängningar varje dag - så varför får de inte samma bemötande tillbaka?

Jag och Tysse lever inte i en militärisk relation och han är ingen garderobshund för mig, men jag insåg att jag ändå var skyldig honom en ursäkt - han har stått ut med mig när jag mått dåligt och inte orkat ge honom allt han behöver, han har tyst funnits där varje sekund jag behövt honom, så varför har jag inte gett honom mer värde i livet när jag mått bra, gett honom allt jag kan och inte bara tillräckligt för att han ska må bra, utan verkligen MÅ BRA? Jag kan ärligt säga att jag skämdes när jag kom på det, och han fick en lång tårfylld ursäkt. Jag vet att han inte förstår orden, men det kändes ändå som att han förstod innebörden. Det är aldrig för sent att börja om på nytt.

I dagens samhälle lever alla med en stress - vi måste får tiden att räcka till, både åt oss själva, men även alla runomkring. Ofta glöms hunden bort i villervallan; vi glömmer att hunden är vår allra viktigaste sambo. Eftersom hunden själv inte kan yttra sin vilja är det desto viktigare att vi som ansvarar för hunden ser till att den inte saknar något.

Det är ett enormt ansvar att dela sitt liv med en hund, det är vårat val och inte deras, hunden är ingen leksak vi kan lämna tillbaka eller kasta när vi tröttnat. Vi tar på oss rollen av flockledare och förälder när vi välkomnar en hund till vårt hem, i många fall tror jag att om hunden var ett barn skulle socialen ha varit inblandad i många hem, men de har inte den lyxen, så därför är det upp till oss att ta hand om dem.

Tillsammans med Tysse börjar jag om idag, med ny inställning och ny syn på saker och ting. Jag tänker inte längre säga att jag är singel om någon frågar om min civilstatus, för det är jag inte. Jag är sambo med min hund - hundbo!

Jag kan inte annat än le åt mig själv. Det där med att leva sitt liv i balans går för mig ut på att jag är allt på samma gång. Jag är upp, ner, svart, vit, jämn, ojämn, vild, lugn, blyg, framåt osv. Om någon kan komma på motsatser kan jag garantera att de ingår i min personlighet. Med ett undantag är jag ganska nöjd. Undantaget är onyttig - nyttig. Majoriteten är nog nyttig, men sen kommer den lilla onyttiga varelsen och gör ett framträdande när hon egentligen ska sitta still bland publiken. Silvertejp kanske kan vara en lösning för att få henne att sitta kvar... det som inte kan fixas med silvertejp är bortom all hjälp. Mer eller mindre.

Idag har varit en konflikt mellan att vilja ha sällskap och vara själv. Å ena sidan har jag kännt mig ensam och övergiven, å andra är det skönt att bara vara ifred. Nu räknar jag inte med Tysse, utan mänskligt sällskap. Underbar som gubbstrutten är har han sina brister när det gäller samtal. Har funderat hela dagen och i slutänden blev det till att vara själv, av den enkla anledningen att den som jag ville spendera dagen med inte ville umgås med mig, antar jag, eftersom jag aldrig frick något svar på en förfrågan. Menmen, sånt är livet, och jag har överlevt. Blev julfilmer istället och det var en ganska bra humörhöjare, iallafall för stunden.

Mina tankar har en tendens att rusa iväg. Åt alla håll och kanter, oftast dit jag inte vill att de ska gå. Den logiska sidan av min hjärna vet hur saker är, men sen kommer den lilla delen som har andra åsikter och yttrar dessa. Det är då jag tvivlar. Jag vet vad jag vill ha, frågan är bara hur jag får det. En vän har visat mig hur det kan och ska vara, gjort det tydligare för mig vad jag vill. Men hur det pusslet ska lösas är en annan femma, eftersom jag har dragit en väldigt tydlig gräns för mig själv i just det fallet. Om man kan klona kanske... jaja, jag har lärt mig att det mesta kommer till den som orkar vänta, det är bara en fråga om att inte missa chansen när den dyker upp.

Efter uppbrottet med skottska pojkvännen känns det som om jag har massor med energi åt annat, en lång lista över saker jag vill göra. Ta tag i träningen/kosten, fokusera mer på de vänner jag har här och att skaffa nya, hitta på sociala aktiviteter, vara mer spontan generellt, ta tag i att skaffa lägenhet m.m Jag vill saker! Framtiden är inte längre ett löst "om det kanske blir såhär eller sådär"-moment, det är vad jag väljer att göra det till. Fyllt med fokus och en mental sida av mig själv som jag knappt visste att jag hade, men som är en positiv överraskning. Jag skulle säga att jag vuxit upp och gått vidare. Sanningar har blivit erkända, iallafall för mig själv, och jag har lovat mig själv att inte hamna där igen. Nu tar jag kontrollen över mitt liv, jag tänker inte forma det eller mig efter någon annans önskemål. Jag vill må 100% bra, och då ingår att vara den som styr över mig.

Jag har gjort en lista över vad jag planerar att åstadkomma under 2012, utan inbördes ordning.

¤ Skaffa eget boende,

¤ Få igång företaget,

¤ Utveckla sångrösten,

¤ Träna ordentligt för att få idealkroppen.

Enligt mig borde det vara realistiska mål allihop. Det som är svårast just nu är att hålla mig själv i skinnet när det gäller vad jag stoppar i mig. Kanske kan sätta klisterlappar på allt onyttigt i skafferiet med "Idur - tass off!" på. Iofs en ganska bra idé... blir till att leta upp post-it's nu.

-Ego sum una tenebrae anima-

Jag undrar vad som driver människor. Vad är det som får oss att kliva ur sängen varje morgon, att göra saker under dagen, kvällen.

Att gå till våra arbeten, som vi ofta inte är helt nöjda med alla dagar. Varför?

Pengar är ett svar. Det är en idealisk tanke att världen skulle kunna gå runt ändå, att vi skulle kunna leva våra liv som vi vill, men utan pengar blir det svårt i vår moderna värld. Vi vill ha högre lön, våra utgifter ökar, vi behöver mer pengar eftersom vi hittar fler saker att köpa.

Många människor, jag inräknad, köper saker vi vill ha för att det får oss att må bra, iallafall en kort stund. Sen kommer vi på att ojdå, nu fanns det ju mindre kvar i kassan, nu räcker inte pengarna till något annat vi hittat, och hur är det med sparandet - glömmer vi bort det?

Hur ska vi prioritera, vad ska vi lägga pengar på, var drar vi gränsen när det gäller att låna av oss själva, av våra konton vi lagt undan pengar på för ett annat syfte. Hur mycket orkar vi pusha oss själva, till exempel med jobb, för att tjäna mer pengar.

Jag tror att det är alldeles för vanligt att vi glömmer vad som egentligen räknas i livet - oss själva och dem vi bryr oss om, lyckan vi kan uppnå utan att behöva betala för den. Det går att köpa lycka, men kortvarig sådan, och ofta får vi dåligt samvete efteråt. Mer fokus på det lilla i vardagen. Glöm "på tre månader ska jag gå ner tio kilo", och tänk "jag ska se till att träna minst en gång i veckan". Små steg är lättare än stora, vi får inte glömma att målen ska vara realistiska.

Inom klickerträning med hund fokuserar tränaren på att se de små framstegen och klicka för dem, berömma hunden för varje litet steg den tar i rätt riktning. Men vi glömmer att tillämpa samma princip på oss själva! Om vi sätter för höga krav och har för stora mål når vi sällan fram till dem, vi skapar oss bara nedstämdhet på vägen eftersom den alltid tycks sju mil lång. Sätt hellre många små mål och gläds åt när de uppnås. Jag tror att vi får bättre självkänsla och ökad harmoni i vardagen på det sättet. Att tänka "Ja, jag köpte den eller den saken, men det var något jag ville ha och blir glad över. Ok, jag kanske inte kan köpa den där saken nu då, men det var ett val jag gjorde. Det får bli nästa månad istället."

Individen måste må bra för att kunna sprida välmående i alla dess former till omgivningen. Pengar är bara pengar, vi lever här och nu. Visst är det trevligt att kunna spara, men kommer jag ha glädje av pengarna om 20 år? Jag lever idag, inte imorgon, och igår är historia.

"Yeasterday is history, tomorrow is a mystery. Today is a gift, that's why it's called present"