Fan att det aldrig ska sluta.Jag mår dåligt, så mår jag bra och tror att det ska hålla sig så, men vips mår jag dåligt igen. Det är som en jävla berg-och-dal-bana, men vagnen är mitt psyke som åker upp och ner upp och ner, runt och fram och tillbaka. Är så less på det.Löjligaste utlösaren triggar igång det, jag blir så trött på allt som leder till det, på att jag aldrig kan tillåta mig själv att må bra, punkt. Bara ett tag åt gången, sen en lång kamp, en kort stund, och kamp igen. Trött trött trött...Mitt huvud är fullt med dubbeltankar, jag vill vill inte, kan kan inte, gaaaaaaaaaaaaaaah. När jag inte ens kan vara sams med mig själv, hur ska jag kunna komma överrens med omvärlden och vara nöjd med den?Ensam, alltid ensam. Återigen är det Tysse som är ljusglimten i mörkret, men jag är så trött på att ens behöva leta efter den, JAG VILL MÅ BRA INUTI OCH STANNA SÅ! Varför får jag inte?Ensam i tankarna, ensam i hjärtat, ensam i ett rum fullt med människor. Vill inte se, vill inte höra, inte egentligen. Vill inte ha 100%; det blir för mycket, vill bara ha de procenten som passar in i deras liv, sätter skygglappar på sig själva för att slippa se det andra. Ingen vill ha 100%, ingen får 100%. Jag är så mycket mer än någon vet... varför vet ingen? Varför vill ingen veta? Enkelt, mänskliga faktorn skyddar individen - ta på sig lagom mycket av någon annans problem men inte hela lasset, och det ska ingen behöva göra heller för det ska inte behöva vara något problem så varför är det det??!Galen, blir galen. Vill bara skrika, gråta, skratta, sucka åt det hela. Rörigt, så väldigt rörigt. Var går gränsen för när någon blir ett psykfall? Vet ej, bryr mig inte. Trött, så trött i huvudet, vill bara stänga av och sova, somna i ett par vänliga varma armar som hör till någon som vill ha 100%. Vet att den finns, har bara inte hittat den än. Men jag skulle ge så jävla mycket för vänligt sällskap just nu, varma armar och lugnande röst, att bara få bryta ihop i trygghet och sen kunna må bra igen. Men kan inte, för ingen finns. Jag har vänner som bryr sig, det vet jag, men inte 100% och inte på det sättet som jag behöver. Kan inte säga hur, det är inte ord, det är en känsla. Men den är borta nu. Borta borta borta och jag är själv. Alltid själv.Jag förstör för mig själv, det är jag bra på. Ser något trevligt, något nytt, testar och petar på det, petar för mycket för att testa vad det tål och så går det sönder, eller spricker i sömmarna och är inte perfekt längre, är inte som jag ville att det skulle hålla sig. Varför? Mitt undermedvetna är min värsta fiende verkar det som, jag bestämmer mig för någon och hon som bor i skuggorna tassar fram och skriver om i manus. Hon har en egen agenda.Ett sätt som jag märker att det går utför igen är att Rasmus kommer tillbaka. Hon är inte jag, men hon finns i mig när jag behöver. Hon ger mig styrka och påminner mig om vad jag ska göra. Behövs det ger hon mig en mental spark för att skärpa mig. Rasmus är inte bunden till mig, jag vet att hon rör sig till andra men inte vilka. Det spelar ingen roll. Jag har henne att tacka för mycket, hon är oftast den som stoppar mig från att göra något dumt genom att påpeka det svaga och fega i det, hon får mig att trotsigt höja på huvudet igen och hitta andra sätt att ge igen på när jag känner att det behövs. Jag skulle kunna beskriva hur hon ser ut men jag ser ingen mening med det. Hon liknar inte mig alls, men vi har vissa gemensamma drag. Båda gillar kaffe, hennes favorit är Cappucino.Sovdags.

Nu har jag bestämt mig för att börja dejta igen. Yes box, dags att ge sig ut i djungeln och alla äventyr där. Beslutet är lätt att fatta, men tillämpningen kan vara knepigare. Var, när, hur är det svåraste. Var ska jag hitta lämpliga "objekt", när passar det att börja ses, hur ska jag veta... allt?

Började med att fundera på vad det är jag söker till att börja med, vad det är som skiljer en vänskap från en relation när kön inte spelar någon roll. Min slutsats är att det inte har att göra med närheten; jag kan släppa in en vän längre än en partner, utan önskan om att vara nära, känslan av att ett hål i själen fylls när den andra personen är närvarande. Att känna sig hel, älskad och framförallt önskad. Att vilja vara med varandra konstant även om det inte är en enäggstvillingsrelation jag är ute efter. Viljan ska ändå finnas där, att vi VILL vara med varandra för att det får oss att må bra på alla sätt. Det är svårt att sätta ord på vad jag menar eftersom det är mer av en känsla för mig, en vetskap.

Det kan vara en bra idé att ha några punkter att utgå ifrån har jag kommit fram till efter den senaste relationen. Krav nummer 1 är att bo inom rimligt avstånd från mig, jag vill kunna träffas utan att planera i förväg och behöva ta ledigt från jobbet. Spontanitet har börjat bli mer viktigt för mig.

2 - jag är 161½ cm lång. Det betyder att en minimilängd borde vara cirkus 165 cm på en partner. Kalla mig stenålders, men jag vill kunna känna mig beskyddad även om det inte behövs, och någon som är kortare än mig skulle jag ha svårt att få den känslan från..

Det 3e är att jag vill bli accepterad; jag måste kunna känna att jag kan vara 100% mig, alla galna påhitt, sjuka tankar, och glada påhopp, och jag vill också att den jag är med känner samma trygghet med mig. I en relation ska inte någon behöva tänka "vågar jag göra eller säga det här, eller kommer han/hon tycka illa om mig då?" Den största komplimang någon kan ge mig är att säga att de känner att de kan vara sig själva med mig, helt och hållet.

Än så länge är det mina viktigaste krav, men listan kan göras längre. Jag tror inte att kärlek har någon uppfattning om vad den som styr kroppen anser om utseende t.ex - blir någon kär är det inte mycket att göra åt saken. Och vad spelar t.ex hårfärg för roll egentligen? Trevligt utseende är alltid ett plus, men till syvende och sist är det vad som är på insidan av en person som räknas. 

Jag är en romantiker. Vad är du?

Jag kan inte annat än le åt mig själv. Det där med att leva sitt liv i balans går för mig ut på att jag är allt på samma gång. Jag är upp, ner, svart, vit, jämn, ojämn, vild, lugn, blyg, framåt osv. Om någon kan komma på motsatser kan jag garantera att de ingår i min personlighet. Med ett undantag är jag ganska nöjd. Undantaget är onyttig - nyttig. Majoriteten är nog nyttig, men sen kommer den lilla onyttiga varelsen och gör ett framträdande när hon egentligen ska sitta still bland publiken. Silvertejp kanske kan vara en lösning för att få henne att sitta kvar... det som inte kan fixas med silvertejp är bortom all hjälp. Mer eller mindre.

Idag har varit en konflikt mellan att vilja ha sällskap och vara själv. Å ena sidan har jag kännt mig ensam och övergiven, å andra är det skönt att bara vara ifred. Nu räknar jag inte med Tysse, utan mänskligt sällskap. Underbar som gubbstrutten är har han sina brister när det gäller samtal. Har funderat hela dagen och i slutänden blev det till att vara själv, av den enkla anledningen att den som jag ville spendera dagen med inte ville umgås med mig, antar jag, eftersom jag aldrig frick något svar på en förfrågan. Menmen, sånt är livet, och jag har överlevt. Blev julfilmer istället och det var en ganska bra humörhöjare, iallafall för stunden.

Mina tankar har en tendens att rusa iväg. Åt alla håll och kanter, oftast dit jag inte vill att de ska gå. Den logiska sidan av min hjärna vet hur saker är, men sen kommer den lilla delen som har andra åsikter och yttrar dessa. Det är då jag tvivlar. Jag vet vad jag vill ha, frågan är bara hur jag får det. En vän har visat mig hur det kan och ska vara, gjort det tydligare för mig vad jag vill. Men hur det pusslet ska lösas är en annan femma, eftersom jag har dragit en väldigt tydlig gräns för mig själv i just det fallet. Om man kan klona kanske... jaja, jag har lärt mig att det mesta kommer till den som orkar vänta, det är bara en fråga om att inte missa chansen när den dyker upp.

Efter uppbrottet med skottska pojkvännen känns det som om jag har massor med energi åt annat, en lång lista över saker jag vill göra. Ta tag i träningen/kosten, fokusera mer på de vänner jag har här och att skaffa nya, hitta på sociala aktiviteter, vara mer spontan generellt, ta tag i att skaffa lägenhet m.m Jag vill saker! Framtiden är inte längre ett löst "om det kanske blir såhär eller sådär"-moment, det är vad jag väljer att göra det till. Fyllt med fokus och en mental sida av mig själv som jag knappt visste att jag hade, men som är en positiv överraskning. Jag skulle säga att jag vuxit upp och gått vidare. Sanningar har blivit erkända, iallafall för mig själv, och jag har lovat mig själv att inte hamna där igen. Nu tar jag kontrollen över mitt liv, jag tänker inte forma det eller mig efter någon annans önskemål. Jag vill må 100% bra, och då ingår att vara den som styr över mig.

Jag har gjort en lista över vad jag planerar att åstadkomma under 2012, utan inbördes ordning.

¤ Skaffa eget boende,

¤ Få igång företaget,

¤ Utveckla sångrösten,

¤ Träna ordentligt för att få idealkroppen.

Enligt mig borde det vara realistiska mål allihop. Det som är svårast just nu är att hålla mig själv i skinnet när det gäller vad jag stoppar i mig. Kanske kan sätta klisterlappar på allt onyttigt i skafferiet med "Idur - tass off!" på. Iofs en ganska bra idé... blir till att leta upp post-it's nu.

-Ego sum una tenebrae anima-

När jag startade datorn hade jag en klar tanke om vad jag skulle skriva om. Nu har den försvunnit totalt.

Jag fryser, har tråkigt och ska egentligen sova, men det går mindre bra. Tankarna snurrar i huvudet och inget verkar vettigt. Kommer på mig själv med att stirra på en dejtingsidas annonsbilder som svischar förbi. Totalt ointressant.

Likaså att det går magsjuka på jobbet som gör att vi ska sprita allt och alla ännu mer än vanligt, vilket i sin tur leder till att naglarna far åt skogen - de är nu ca 1 mm långa, flisar sig bara jag tittar på dem och är allmänt ömma. Hurra. Jag tror att jag hellre skulle ta ett varv med magsjukan, men den åker jag aldrig på. Jag kan säga så tio gånger utan att ta i trä och slå vad om att jag ändå slipper den.

Hade en mysig kväll med en nyfunnen vän (och jag menar vän, inget mer) häromkvällen. Klockan jättesent på natten orkar man inte fixa en bäddsoffa, men på morgonen konstaterade vi att en 90-säng nog är lite liten att sova två i. Jag insåg också att det var första gången jag sov med någon annan än katten i sängen. Exet och jag sov i gästsoffan eftersom den är större när den fälls ut än vad min säng är. Kändes halvskumt måste jag faktiskt erkänna, men hela den historien och alla de detaljerna som har att göra med varför behåller jag för mig själv. Det är historia sen länge nu, och jag trodde att det var död sådan, men tydligen finns det lite liv i minnets spöke.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till saker. Jag vet var jag har mitt fokus och än så länge går det bra, men jag har fått veta saker som ändrar min uppfattning om en person och nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Ormar må vara hur vackra de vill, men tungan är alltid kluven. Tycker bara att det är tråkigt att jag inte ska kunna vara mig själv och dela mina tankar och åsikter utan att det resulterar i något negativt.

Hur jävla svårt ska det vara att acceptera en person 100% som den är? Jag gör det varje dag med min omgivning, varför kan den inte visa mig samma respekt tillbaka?

Att säga något som representerar mig i en situation där jag trodde att jag var accepterad, för att sen få tillbaka något som är allt annat än acceptans, snarare en kniv i ryggen än en öppen famn? Det är den värsta sortens hyckleri tycker jag. Om någon har ett problem med mig som person, eller någon av mina åsikter eller värderingar, synpunkter eller tankar föredrar jag om den helt enkelt säger det till mig direkt, istället för att låtsas förstå och acceptera för att senare gå och mer eller mindre använda det för att smutskasta mig.

Men å andra sidan, varför ska jag bry mig? Det är den personens förlust att trångsyntheten ledde till att mitt förtroende tappades. Jag ger av mig själv vad andra ger mig, något annat anser jag inte vara respekt. Nu vet jag iallafall var gränsen går och kan hålla mig till den. Jag tycker bara att det är tråkigt att veta att där jag trodde att jag fann en vän, var ingenting av värde.

Fan också.

Helgen har varit kaos. Det är aldrig lätt att bryta upp med någon, speciellt inte när den andra personen inte förstår varför. Ena stunden som vanligt med mys och humor, nästa drama och tårar. Tänker inte gå in på det mer än så, dels för mitt eget psykes skull, dels för exet. Ingen förtjänar att bli blottad på det sättet mot sin vilja. Vi är fortfarande vänner.

Att komma tillbaka till Sverige efter 4 dagar i Skottland var en chock, det bjöds på minusgrader! Där var det betydligt varmare, när jag klev ut från flygplatsen värmde solen rejält, nästan som på våren. Isgata hemma, och på tal om isgata hade det varit bättre att ha skridskor än skor på långpromenaden med Tysse idag. Bambi på hal is för båda. Jag har nog inte varit så akrobatisk sen jag slutade på gymnastiken.

Kapade en centimeter på håret idag, imorn blir det uppgradering med färg - har saknat min svarta man. Ska dessutom på kurs med lunkentuss, vi ska vara praktikekipage till elever på instruktörsutbildningen. Blir kul att vara i andra änden. Åka buss och tunnelbana hör väl inte till Tysses favoritsysselsättningar, men han går snällt med på det och har t.o.m färre problem med t-banan än jag har, han lägger sig snällt i mitten och leker rondell, jag står i ett hörn och blänger på alla andra.

Toodels

När jag var liten hade jag en väldigt enkel framtidsplan. Jag skulle gå ut gymnasiet, veta vad jag ville bli när det var dags och plugga vidare till det, träffa en kille och bli störtkär. När jag var 22 skulle vi vara gifta eller sambos, jag skulle göra något jag trivdes med och tjäna bra på det, och jag skulle bli mamma. Enkelt.

Som 22åring idag ser verkligheten annorlunda ut;

Jag vet fortfarande inte säkert vad jag vill bli "när jag blir stor", även om jag pluggar hund och tycker det är vansinnigt roligt och intressant. Jobbar inom omsorgen och överlever, det är iallafall en inkomst. Älskar ledsagardelen.

Har inga barn men vill fortfarande ha en dotter, Ronja, efter Ronja Rövardotter. Har en hund som jag älskar över allt annat.

Är mitt uppe i att avsluta ett nästan två-årigt förhållande med en pojkvän som älskar mig men inte vill låta mig gå, fastän jag mår dåligt av att stanna. Vi var förlovade majoriteten av tiden. Men ett förhållande består av två människor som ska älska och stötta varandra, och utvecklas tillsammans. Det går inte ut på att en person ska tvinga sig att stanna när det finns noll utrymme för att växa som ett par, och allt handlar om hans framtid. Jag vill ha en relation där vi växer tillsammans, skapar ett liv tillsammans, inte en tillvaro där jag anpassar mig till någon annans förutbestämda plan och bara lever för att stötta den.

Vad håller jag på med? Svaret är att jag väljer mig och min framtid över honom och hans luftslott. Jag vet vad jag gör och jag vet att det är rätt, även om det är jobbigt. Det finns ett trygghetsnätverk och jag har stöd från flera håll, men det betyder inte att det blir lättare, eller minskar klumpen i magen. Speciellt när jag vet vad jag gör mot honom, efter att ha varit i andra änden tidigare.

Det gör bara att min framtid ser ljusare ut, på andra sidan molnen. Jag tar kontroll över mitt eget livståg.

Irriterad. Upptäckte ett nytt kul sätt att sjunga på häromdagen, lite i stil med Alice Cooper. Men tro inte att jag kommer ihåg hur jag gjorde. Gruff. Med stora bokstäver och utropstecken.

Surt nog kommer det alltid halvförkylningar traskandes i samma veva som stämbanden lär sig något nytt, funderar på om det kan finnas ett samband. Det har iallafall gått framåt på sistone, lite nya tekniker har jag klurat ut. Mycket är efter senaste Five Finger Death Punch-albumet American Capitalist. Det är svårt att inte känna något i varje låt, och det smiter ner i halsen och påverkar där. Hurra för sångrösten och när den faktiskt minns vad den ska göra!

Vore kul att testa att gå till en sångpedagog eller dylikt, bara för att få ett utlåtande och lite tips, men just nu är inte ekonomin och jag sams, så det hamnar på framtida att göra-listan. Tills det sker är det bara att kämpa på på egen hand, se vad som går och vad som inte går. Husdjuren - speciellt Simson - brukar vara bra för att hålla koll på tonsäkerheten, blir det falskt kommer hon farande i hundraåttio för att undersöka vad det är som mördar mig. Har höjt tonkapaciteten iallafall, och det känns skönt.

Lunkentuss fick jobba ganska mycket under dagens långpromenad, det blev mycket sök och apport. Han var så inne i jakten på en pinne att han inte märkte - eller valde att ignorera - en förbipasserande hund några meter bort. Det roliga var att han nosade på pinnen och puttade undan den med nosen, fast besluten om att det han skulle ha tag i låg under den. Smart ufo.

Gömde godis åt honom innan jag åkte till jobbet för att han skulle ha något kul att göra. Det är ju bara det att kattskrället kommit på att hans godisbitar är lite mumsiga, så först gick jag och lade ut bitarna, efter kom Simson och åt upp de hon kom åt. Valpen fick gasa lite i hur snabbt han letade, men det såg tokigt ut måste jag erkänna. På ett kul sätt.

Måste nog lista tass-handduken som jag köpte från Hundens Hus på hundmässan som en av jordens bästa uppfinningar. Den är läskigt effektiv, räcker nästan med att Tysse ställer sig på den och ta-dah - tassarna är torra. Slipper iallafall ägna fem minuter åt att torka tassar och en kvart åt att torka tassavtryck inomhus. Tummen upp!

Intensiva gym-pass två dagar i rad (Easyline max i tisdags, easyline max och zumba igår) tog ut sin rätt imorse. Vad är det som är svartklätt, solat i Blekinge och med rufsigt hår stönande rullar ur sängen 40 minuter efter att väckarklockan ringt? Svar: En Ida som känner sig överkörd av en ångvält. Minst.

Hurra för Back on Track-knästöden som också införskaffades på hundmässan, de är super och hjälper faktiskt. Ceramiska trådar och stödskena och allt vad det var i. De är svarta och bekväma. Så långt sträcker sig mitt intresse.

Jag undrar vad som driver människor. Vad är det som får oss att kliva ur sängen varje morgon, att göra saker under dagen, kvällen.

Att gå till våra arbeten, som vi ofta inte är helt nöjda med alla dagar. Varför?

Pengar är ett svar. Det är en idealisk tanke att världen skulle kunna gå runt ändå, att vi skulle kunna leva våra liv som vi vill, men utan pengar blir det svårt i vår moderna värld. Vi vill ha högre lön, våra utgifter ökar, vi behöver mer pengar eftersom vi hittar fler saker att köpa.

Många människor, jag inräknad, köper saker vi vill ha för att det får oss att må bra, iallafall en kort stund. Sen kommer vi på att ojdå, nu fanns det ju mindre kvar i kassan, nu räcker inte pengarna till något annat vi hittat, och hur är det med sparandet - glömmer vi bort det?

Hur ska vi prioritera, vad ska vi lägga pengar på, var drar vi gränsen när det gäller att låna av oss själva, av våra konton vi lagt undan pengar på för ett annat syfte. Hur mycket orkar vi pusha oss själva, till exempel med jobb, för att tjäna mer pengar.

Jag tror att det är alldeles för vanligt att vi glömmer vad som egentligen räknas i livet - oss själva och dem vi bryr oss om, lyckan vi kan uppnå utan att behöva betala för den. Det går att köpa lycka, men kortvarig sådan, och ofta får vi dåligt samvete efteråt. Mer fokus på det lilla i vardagen. Glöm "på tre månader ska jag gå ner tio kilo", och tänk "jag ska se till att träna minst en gång i veckan". Små steg är lättare än stora, vi får inte glömma att målen ska vara realistiska.

Inom klickerträning med hund fokuserar tränaren på att se de små framstegen och klicka för dem, berömma hunden för varje litet steg den tar i rätt riktning. Men vi glömmer att tillämpa samma princip på oss själva! Om vi sätter för höga krav och har för stora mål når vi sällan fram till dem, vi skapar oss bara nedstämdhet på vägen eftersom den alltid tycks sju mil lång. Sätt hellre många små mål och gläds åt när de uppnås. Jag tror att vi får bättre självkänsla och ökad harmoni i vardagen på det sättet. Att tänka "Ja, jag köpte den eller den saken, men det var något jag ville ha och blir glad över. Ok, jag kanske inte kan köpa den där saken nu då, men det var ett val jag gjorde. Det får bli nästa månad istället."

Individen måste må bra för att kunna sprida välmående i alla dess former till omgivningen. Pengar är bara pengar, vi lever här och nu. Visst är det trevligt att kunna spara, men kommer jag ha glädje av pengarna om 20 år? Jag lever idag, inte imorgon, och igår är historia.

"Yeasterday is history, tomorrow is a mystery. Today is a gift, that's why it's called present"