Fan att det aldrig ska sluta.Jag mår dåligt, så mår jag bra och tror att det ska hålla sig så, men vips mår jag dåligt igen. Det är som en jävla berg-och-dal-bana, men vagnen är mitt psyke som åker upp och ner upp och ner, runt och fram och tillbaka. Är så less på det.Löjligaste utlösaren triggar igång det, jag blir så trött på allt som leder till det, på att jag aldrig kan tillåta mig själv att må bra, punkt. Bara ett tag åt gången, sen en lång kamp, en kort stund, och kamp igen. Trött trött trött...Mitt huvud är fullt med dubbeltankar, jag vill vill inte, kan kan inte, gaaaaaaaaaaaaaaah. När jag inte ens kan vara sams med mig själv, hur ska jag kunna komma överrens med omvärlden och vara nöjd med den?Ensam, alltid ensam. Återigen är det Tysse som är ljusglimten i mörkret, men jag är så trött på att ens behöva leta efter den, JAG VILL MÅ BRA INUTI OCH STANNA SÅ! Varför får jag inte?Ensam i tankarna, ensam i hjärtat, ensam i ett rum fullt med människor. Vill inte se, vill inte höra, inte egentligen. Vill inte ha 100%; det blir för mycket, vill bara ha de procenten som passar in i deras liv, sätter skygglappar på sig själva för att slippa se det andra. Ingen vill ha 100%, ingen får 100%. Jag är så mycket mer än någon vet... varför vet ingen? Varför vill ingen veta? Enkelt, mänskliga faktorn skyddar individen - ta på sig lagom mycket av någon annans problem men inte hela lasset, och det ska ingen behöva göra heller för det ska inte behöva vara något problem så varför är det det??!Galen, blir galen. Vill bara skrika, gråta, skratta, sucka åt det hela. Rörigt, så väldigt rörigt. Var går gränsen för när någon blir ett psykfall? Vet ej, bryr mig inte. Trött, så trött i huvudet, vill bara stänga av och sova, somna i ett par vänliga varma armar som hör till någon som vill ha 100%. Vet att den finns, har bara inte hittat den än. Men jag skulle ge så jävla mycket för vänligt sällskap just nu, varma armar och lugnande röst, att bara få bryta ihop i trygghet och sen kunna må bra igen. Men kan inte, för ingen finns. Jag har vänner som bryr sig, det vet jag, men inte 100% och inte på det sättet som jag behöver. Kan inte säga hur, det är inte ord, det är en känsla. Men den är borta nu. Borta borta borta och jag är själv. Alltid själv.Jag förstör för mig själv, det är jag bra på. Ser något trevligt, något nytt, testar och petar på det, petar för mycket för att testa vad det tål och så går det sönder, eller spricker i sömmarna och är inte perfekt längre, är inte som jag ville att det skulle hålla sig. Varför? Mitt undermedvetna är min värsta fiende verkar det som, jag bestämmer mig för någon och hon som bor i skuggorna tassar fram och skriver om i manus. Hon har en egen agenda.Ett sätt som jag märker att det går utför igen är att Rasmus kommer tillbaka. Hon är inte jag, men hon finns i mig när jag behöver. Hon ger mig styrka och påminner mig om vad jag ska göra. Behövs det ger hon mig en mental spark för att skärpa mig. Rasmus är inte bunden till mig, jag vet att hon rör sig till andra men inte vilka. Det spelar ingen roll. Jag har henne att tacka för mycket, hon är oftast den som stoppar mig från att göra något dumt genom att påpeka det svaga och fega i det, hon får mig att trotsigt höja på huvudet igen och hitta andra sätt att ge igen på när jag känner att det behövs. Jag skulle kunna beskriva hur hon ser ut men jag ser ingen mening med det. Hon liknar inte mig alls, men vi har vissa gemensamma drag. Båda gillar kaffe, hennes favorit är Cappucino.Sovdags.

Nu har jag bestämt mig för att börja dejta igen. Yes box, dags att ge sig ut i djungeln och alla äventyr där. Beslutet är lätt att fatta, men tillämpningen kan vara knepigare. Var, när, hur är det svåraste. Var ska jag hitta lämpliga "objekt", när passar det att börja ses, hur ska jag veta... allt?

Började med att fundera på vad det är jag söker till att börja med, vad det är som skiljer en vänskap från en relation när kön inte spelar någon roll. Min slutsats är att det inte har att göra med närheten; jag kan släppa in en vän längre än en partner, utan önskan om att vara nära, känslan av att ett hål i själen fylls när den andra personen är närvarande. Att känna sig hel, älskad och framförallt önskad. Att vilja vara med varandra konstant även om det inte är en enäggstvillingsrelation jag är ute efter. Viljan ska ändå finnas där, att vi VILL vara med varandra för att det får oss att må bra på alla sätt. Det är svårt att sätta ord på vad jag menar eftersom det är mer av en känsla för mig, en vetskap.

Det kan vara en bra idé att ha några punkter att utgå ifrån har jag kommit fram till efter den senaste relationen. Krav nummer 1 är att bo inom rimligt avstånd från mig, jag vill kunna träffas utan att planera i förväg och behöva ta ledigt från jobbet. Spontanitet har börjat bli mer viktigt för mig.

2 - jag är 161½ cm lång. Det betyder att en minimilängd borde vara cirkus 165 cm på en partner. Kalla mig stenålders, men jag vill kunna känna mig beskyddad även om det inte behövs, och någon som är kortare än mig skulle jag ha svårt att få den känslan från..

Det 3e är att jag vill bli accepterad; jag måste kunna känna att jag kan vara 100% mig, alla galna påhitt, sjuka tankar, och glada påhopp, och jag vill också att den jag är med känner samma trygghet med mig. I en relation ska inte någon behöva tänka "vågar jag göra eller säga det här, eller kommer han/hon tycka illa om mig då?" Den största komplimang någon kan ge mig är att säga att de känner att de kan vara sig själva med mig, helt och hållet.

Än så länge är det mina viktigaste krav, men listan kan göras längre. Jag tror inte att kärlek har någon uppfattning om vad den som styr kroppen anser om utseende t.ex - blir någon kär är det inte mycket att göra åt saken. Och vad spelar t.ex hårfärg för roll egentligen? Trevligt utseende är alltid ett plus, men till syvende och sist är det vad som är på insidan av en person som räknas. 

Jag är en romantiker. Vad är du?

Jag kan inte annat än le åt mig själv. Det där med att leva sitt liv i balans går för mig ut på att jag är allt på samma gång. Jag är upp, ner, svart, vit, jämn, ojämn, vild, lugn, blyg, framåt osv. Om någon kan komma på motsatser kan jag garantera att de ingår i min personlighet. Med ett undantag är jag ganska nöjd. Undantaget är onyttig - nyttig. Majoriteten är nog nyttig, men sen kommer den lilla onyttiga varelsen och gör ett framträdande när hon egentligen ska sitta still bland publiken. Silvertejp kanske kan vara en lösning för att få henne att sitta kvar... det som inte kan fixas med silvertejp är bortom all hjälp. Mer eller mindre.

Idag har varit en konflikt mellan att vilja ha sällskap och vara själv. Å ena sidan har jag kännt mig ensam och övergiven, å andra är det skönt att bara vara ifred. Nu räknar jag inte med Tysse, utan mänskligt sällskap. Underbar som gubbstrutten är har han sina brister när det gäller samtal. Har funderat hela dagen och i slutänden blev det till att vara själv, av den enkla anledningen att den som jag ville spendera dagen med inte ville umgås med mig, antar jag, eftersom jag aldrig frick något svar på en förfrågan. Menmen, sånt är livet, och jag har överlevt. Blev julfilmer istället och det var en ganska bra humörhöjare, iallafall för stunden.

Mina tankar har en tendens att rusa iväg. Åt alla håll och kanter, oftast dit jag inte vill att de ska gå. Den logiska sidan av min hjärna vet hur saker är, men sen kommer den lilla delen som har andra åsikter och yttrar dessa. Det är då jag tvivlar. Jag vet vad jag vill ha, frågan är bara hur jag får det. En vän har visat mig hur det kan och ska vara, gjort det tydligare för mig vad jag vill. Men hur det pusslet ska lösas är en annan femma, eftersom jag har dragit en väldigt tydlig gräns för mig själv i just det fallet. Om man kan klona kanske... jaja, jag har lärt mig att det mesta kommer till den som orkar vänta, det är bara en fråga om att inte missa chansen när den dyker upp.

Efter uppbrottet med skottska pojkvännen känns det som om jag har massor med energi åt annat, en lång lista över saker jag vill göra. Ta tag i träningen/kosten, fokusera mer på de vänner jag har här och att skaffa nya, hitta på sociala aktiviteter, vara mer spontan generellt, ta tag i att skaffa lägenhet m.m Jag vill saker! Framtiden är inte längre ett löst "om det kanske blir såhär eller sådär"-moment, det är vad jag väljer att göra det till. Fyllt med fokus och en mental sida av mig själv som jag knappt visste att jag hade, men som är en positiv överraskning. Jag skulle säga att jag vuxit upp och gått vidare. Sanningar har blivit erkända, iallafall för mig själv, och jag har lovat mig själv att inte hamna där igen. Nu tar jag kontrollen över mitt liv, jag tänker inte forma det eller mig efter någon annans önskemål. Jag vill må 100% bra, och då ingår att vara den som styr över mig.

Jag har gjort en lista över vad jag planerar att åstadkomma under 2012, utan inbördes ordning.

¤ Skaffa eget boende,

¤ Få igång företaget,

¤ Utveckla sångrösten,

¤ Träna ordentligt för att få idealkroppen.

Enligt mig borde det vara realistiska mål allihop. Det som är svårast just nu är att hålla mig själv i skinnet när det gäller vad jag stoppar i mig. Kanske kan sätta klisterlappar på allt onyttigt i skafferiet med "Idur - tass off!" på. Iofs en ganska bra idé... blir till att leta upp post-it's nu.

-Ego sum una tenebrae anima-