Lite lagom trött i hjärnan, dags för lunch snart, men tänkte skriva lite innan - lika bra, annars glöms det bort.

I veckorna som varit har jag varit på två toppenföreläsningar om inlärning, vilket har resulterat i en mängd nya tankar, inspiration och saker och sätt att träna. Bl.a att det inte är så lätt att få en hund att FÖRSTÅ att den ska springa runt en hink och komma tillbaka, att se när den förstår och inte bara gör för att den blir tillsagd. Sen har jag åtagit mig ett eget uppdrag, att klura ut ett sätt att göra om en testmetod som går ut på att kampa med hunden till något som går att göra även med t.ex ömma handleder.

Min största insikt har handlat om att bli ödmjukare inför mig själv, att det inte alltid är så lätt som jag tror att det ska vara, och att jag måste bromsa mig själv för att verkligen se till att Tysse är med på noterna, att jag är lika schysst mot honom som jag vill vara. Att hundträning inte handlar om hur mycket du kan få din hund att göra, utan om hur mycket du kan få dig själv att bli bra på att lära ut. Det handlar om att själv vara en bra pedagog för hunden, och där sätter jag som utmaning för mig själv att jag ska bli klart bättre på det, för det går aldrig att säga "nu är jag bra på det här", det finns alltid utrymme för mer kunskap!

Under en promenad ute i snöregnet (ser ut som snö, känns blött, låter som regn..) mötte jag en annan hundägare i området, något som inte sker sådär jätteofta. Vet inte om de går på andra tider eller om jag bara har tur. Hursomhaver var jag på väg hem, han gick åt andra hållet. En stund efter hemkomst ser jag honom genom fönstret och konstaterar att hans promenad bestod i att gå ett varv runt kvarteret. Hus på båda sidor vägen, nog för att vi har gräs framför, men tanken är väl ändå inte att hunden ska göra ifrån sig på någon annans tomt? Och om inte, då är det bara asfalt kvar som alternativ?

Det finns fler av den typen inom området och jag funderar hur det egentligen kommer sig att de tycker att det är ok att kalla det en promenad - det tar inte ens 5 min att gå till bättre lämpade marker med gräs och träd, skog eller gångbana valfritt, där hunden kan göra det den ska. Kan inte annat än skaka på huvudet. Men å andra sidan har vi den underbara typen som alltid går med sina/fruns tre hundar lösa hejvilt, vilket innebär att de ett flertal gånger varit nära att bli påkörda eftersom det är si och så med lydnaden, samt springer in på folks tomter (!) och gör ifrån sig. Det har även hänt när den boende stått ute, och karln bara går vidare!

Tror det var förra vintern som Tysse bråkade med en av hundarna när vi var ute och skottade. Jag sköter mitt och ser till att han håller sig med mig på tomten, då är det väl upp till den som går utanför att hålla sin hund på gatan. Nejdå, in på tomten kom den lilla jäveln (rent ut sagt) farande och det blev som det blev, och sen blängde hussen surt på mig. Usch för såna människor.

Nästa typ av hundägare vi lever med är klubben för inbördes beundran. De är ett gäng som brukar promenera och träna ihop (men tro inte att någon annan får vara med, nejdå) och har attityden att de är störst, bäst och vackrast ungefär. Tack och lov går vi oftast olika tider samt i olika områden, så vi stöter sällan på varandra, men när det väl sker är det Tysse som uppför sig, trots att det är han som har dåligt rykte. Men vi har jobbat han och jag, till skillnad från tanten med en galen irlänsk setter som har mordlust på alla svarta hundar och noll lydnad lös annat än på träningsplan. Och den hunden släpps vind för våg med en matte som står i andra änden skogen och vrålar "hit" medan hunden står och vrålskäller åt Tysse (som sitter med fokus på mig och pipbollen) med fradgan flygande. Suck.

Tredje versionen är den som vet allt, glad och trevlig men totalt oemottaglig för omvärlden, allt ska ske på egna regler och inom "klubben", promenera med mig och Tysse skulle det aldrig drömmas om.

Nisse nummer fyra har koll på sina flattar, så när vi väl möts är det aldrig några problem.

Typ fem ser alltid skräckslagen ut när de går med sin saluki, kommer hundmöte går de 7 mils omvägar, iallafall kring oss. Kan också bero på att det är Tysses ärkefiende, som vi nu iofs kan möta i koppel om vi sett varandra i tid.

Det finns fler, men det är de mest extrema i området. Totalt är det säkert 20+ hundar på tre gator, så egentligen är det väldigt skumt att vi sällan har mer än ett hundmöte i veckan, Tysse och jag.

Det är lite tröttsamt, inser jag nu, att ha en hund som fungerar jättebra i olika hundsituationer ena stunden, för att vara totalt ur balans och aggressiv i nästa - jag vet aldrig vad jag får och kan inte riktigt slappna av. Jag vill kunna gå en promenad och kunna lita på att han inte får spunk om det dyker upp en annan hund, men det är svårt. Träna hundmöten kan jag inte heller av två enkla anledningar;

1. Ingen vill ställa upp inom lämpligt avstånd,

2. Han fattar att det är träning och går som en klocka. Kursmode kallar jag det för.

Trasselsudd och gubbstrutt som han är, men jag älskar honom ändå!