När jag startade datorn hade jag en klar tanke om vad jag skulle skriva om. Nu har den försvunnit totalt.

Jag fryser, har tråkigt och ska egentligen sova, men det går mindre bra. Tankarna snurrar i huvudet och inget verkar vettigt. Kommer på mig själv med att stirra på en dejtingsidas annonsbilder som svischar förbi. Totalt ointressant.

Likaså att det går magsjuka på jobbet som gör att vi ska sprita allt och alla ännu mer än vanligt, vilket i sin tur leder till att naglarna far åt skogen - de är nu ca 1 mm långa, flisar sig bara jag tittar på dem och är allmänt ömma. Hurra. Jag tror att jag hellre skulle ta ett varv med magsjukan, men den åker jag aldrig på. Jag kan säga så tio gånger utan att ta i trä och slå vad om att jag ändå slipper den.

Hade en mysig kväll med en nyfunnen vän (och jag menar vän, inget mer) häromkvällen. Klockan jättesent på natten orkar man inte fixa en bäddsoffa, men på morgonen konstaterade vi att en 90-säng nog är lite liten att sova två i. Jag insåg också att det var första gången jag sov med någon annan än katten i sängen. Exet och jag sov i gästsoffan eftersom den är större när den fälls ut än vad min säng är. Kändes halvskumt måste jag faktiskt erkänna, men hela den historien och alla de detaljerna som har att göra med varför behåller jag för mig själv. Det är historia sen länge nu, och jag trodde att det var död sådan, men tydligen finns det lite liv i minnets spöke.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till saker. Jag vet var jag har mitt fokus och än så länge går det bra, men jag har fått veta saker som ändrar min uppfattning om en person och nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Ormar må vara hur vackra de vill, men tungan är alltid kluven. Tycker bara att det är tråkigt att jag inte ska kunna vara mig själv och dela mina tankar och åsikter utan att det resulterar i något negativt.

Hur jävla svårt ska det vara att acceptera en person 100% som den är? Jag gör det varje dag med min omgivning, varför kan den inte visa mig samma respekt tillbaka?

Att säga något som representerar mig i en situation där jag trodde att jag var accepterad, för att sen få tillbaka något som är allt annat än acceptans, snarare en kniv i ryggen än en öppen famn? Det är den värsta sortens hyckleri tycker jag. Om någon har ett problem med mig som person, eller någon av mina åsikter eller värderingar, synpunkter eller tankar föredrar jag om den helt enkelt säger det till mig direkt, istället för att låtsas förstå och acceptera för att senare gå och mer eller mindre använda det för att smutskasta mig.

Men å andra sidan, varför ska jag bry mig? Det är den personens förlust att trångsyntheten ledde till att mitt förtroende tappades. Jag ger av mig själv vad andra ger mig, något annat anser jag inte vara respekt. Nu vet jag iallafall var gränsen går och kan hålla mig till den. Jag tycker bara att det är tråkigt att veta att där jag trodde att jag fann en vän, var ingenting av värde.

Fan också.

Helgen har varit kaos. Det är aldrig lätt att bryta upp med någon, speciellt inte när den andra personen inte förstår varför. Ena stunden som vanligt med mys och humor, nästa drama och tårar. Tänker inte gå in på det mer än så, dels för mitt eget psykes skull, dels för exet. Ingen förtjänar att bli blottad på det sättet mot sin vilja. Vi är fortfarande vänner.

Att komma tillbaka till Sverige efter 4 dagar i Skottland var en chock, det bjöds på minusgrader! Där var det betydligt varmare, när jag klev ut från flygplatsen värmde solen rejält, nästan som på våren. Isgata hemma, och på tal om isgata hade det varit bättre att ha skridskor än skor på långpromenaden med Tysse idag. Bambi på hal is för båda. Jag har nog inte varit så akrobatisk sen jag slutade på gymnastiken.

Kapade en centimeter på håret idag, imorn blir det uppgradering med färg - har saknat min svarta man. Ska dessutom på kurs med lunkentuss, vi ska vara praktikekipage till elever på instruktörsutbildningen. Blir kul att vara i andra änden. Åka buss och tunnelbana hör väl inte till Tysses favoritsysselsättningar, men han går snällt med på det och har t.o.m färre problem med t-banan än jag har, han lägger sig snällt i mitten och leker rondell, jag står i ett hörn och blänger på alla andra.

Toodels