Jag fick en aha-upplevelse igår på väg ut för kvällspromenaden med Tysse, och tänkte vidare på den under resten av kvällen. Det finns en sorts hund (och det är jag inte den första att konstatera) som inte får vara hund dygnet runt. Anders Hallgren skriver i boken "Problemhund och hundproblem" följande:

Vad kräver vi av en hund?

[...]

Den ska vara tyst och inte synas - men den ska skälla och vakta om någon kommer.

Den ska vara snäll mot människor men morra åt misshagliga personer.

Den ska vara snäll mot barn - men barn behöver inte alltid vara snälla mot den.

Den ska släppa in jultomtar och sotare - men mota bort tjuvar.

Den ska vara lugn och inte bråka - men den ska vara pigg och lekfull.

Den ska ha "krut" i sig och vara framåt - men ändå kunna gå kopplad i snigelfart med sin ägare.

Den ska förstå vad man säger - ofta utan att man först lärt den förstå.

Den ska lyda omedelbart - men ändå vara självständig och personlig.

[...]

Jag har kommit på ett namn för det här "symptomet"; garderobshund. Det är en hund som inte får synas eller höras på eget initiativ, bara när matte eller husse vill. En hund som ska kunna stoppas undan mellan varven när den inte är önskad. Den här tanken fick mig att inse en sak, nämligen att ha en hund är inte bara att skaffa ett djur som sen ska tas om hand om. Det är att ingå i en relation som gäller tills döden (eller någon annan oförutsägbar händelse) skiljer en åt.

Vi ställer krav på våra hundar - de ska finnas där för oss och göra som vi vill. Men för att få en relation att fungera behöver båda parterna ta och ge, det behöver finnas balans, annars är det inte en relation utan en diktatur. Det säger sig självt att det är vettigare att ha en kompis att ha roligt och mysa med, än en slav som deprimerat bara väntar på nästa skällsord. Jag vet vilka krav jag ställer på en mänsklig partner i en kärleksrelation, och det som är viktigast är att få vara mig själv. Så varför får då inte våra hundar vara det? Vi kräver att de ska ta oss för vad vi är, leva med oss och våra humörsvängningar varje dag - så varför får de inte samma bemötande tillbaka?

Jag och Tysse lever inte i en militärisk relation och han är ingen garderobshund för mig, men jag insåg att jag ändå var skyldig honom en ursäkt - han har stått ut med mig när jag mått dåligt och inte orkat ge honom allt han behöver, han har tyst funnits där varje sekund jag behövt honom, så varför har jag inte gett honom mer värde i livet när jag mått bra, gett honom allt jag kan och inte bara tillräckligt för att han ska må bra, utan verkligen MÅ BRA? Jag kan ärligt säga att jag skämdes när jag kom på det, och han fick en lång tårfylld ursäkt. Jag vet att han inte förstår orden, men det kändes ändå som att han förstod innebörden. Det är aldrig för sent att börja om på nytt.

I dagens samhälle lever alla med en stress - vi måste får tiden att räcka till, både åt oss själva, men även alla runomkring. Ofta glöms hunden bort i villervallan; vi glömmer att hunden är vår allra viktigaste sambo. Eftersom hunden själv inte kan yttra sin vilja är det desto viktigare att vi som ansvarar för hunden ser till att den inte saknar något.

Det är ett enormt ansvar att dela sitt liv med en hund, det är vårat val och inte deras, hunden är ingen leksak vi kan lämna tillbaka eller kasta när vi tröttnat. Vi tar på oss rollen av flockledare och förälder när vi välkomnar en hund till vårt hem, i många fall tror jag att om hunden var ett barn skulle socialen ha varit inblandad i många hem, men de har inte den lyxen, så därför är det upp till oss att ta hand om dem.

Tillsammans med Tysse börjar jag om idag, med ny inställning och ny syn på saker och ting. Jag tänker inte längre säga att jag är singel om någon frågar om min civilstatus, för det är jag inte. Jag är sambo med min hund - hundbo!