Var på kryssning nyligen och hade superkul, men vissa saker fick mig att fundera lite. Till exempel på om det som sägs av en onykter person är sanningen eller fylleprat, speciellt om vad som sägs till stor del är den totala motsatsen till hur personen beter sig alla andra dagar. Det finns ett uttryck att barn och onyktra är de som talar mest sanning, men jag vet inte om jag tror på det.

Det som gör saken ännu värre är frustrationen över att inte kunna fråga - jag vet att det inte finns något minne av den händelsen, och hur kan en person förklara ett resonemang och agerande bakom en handling som inte ens finns kvar i minnet? Bara att sucka djupt och gå vidare och hoppas på en chans vid ett annat tillfälle, men ändå...

Tyssepysse hittade en leksak under dagens promenad som han sen stolt bar på hela vägen. Det som gjorde det hela ännu soligare är att den var formad på ett sätt som gjorde att han kunde stänga munnen med den i. Fick en rolig film på när han går och ser oskyldig ut, jag ber honom vänta och släppa vad han har i munnen, och plopp kommer en uppblåsbar knallgul boll utfarandes till hans stora lycka. En knasboll med päls, det är vad jag har.

Vi har kommit på en lek som jag kallar prylmemory, lunkentuss och jag. Det underbara är att svårighetsgraden är oändligt varierbar, och det blir bra resultat när man vill att hunden ska hämta något.

Det som krävs är lite saker (leksaker, halsband osv) som hunden på't ungefär vet vad de heter, iallafall till en början. Visa bollen, säg boll, skicka iväg den. Repetera med alla andra prylar. Be lurven hämta en specifik grej, ge belöning när han kommer med den. Hämtar han fel får han ett bra, men ingen godis. Superkul för både honom och mig!

Det är vår ute, men inga tussilagos eller krokusar än, men vi spanar på!